^Luciferian Muse^

OK, så jag kommer in i förskolans kapprum – ska hämta Davve – och en av hans dagiskompis mamma är också där. Vi har växlat några ord innan men inget seriöst snack. Hon tittar på mig och säger: jaha då är det snart dags för bebis för dej va?

Jag höll på att dööö! Jag menar… eh… Nej, jag är inte gravid även om det ibland ser ut så och jag är  definitivt inte i nionde månaden eller så. Tur man inte tar illa vid sig. Har ju alltid fått höra att jag är för smal och det ena med det tredje. Well, nu är jag inte för smal längre – jag är fet! Så fet att folk titt som tätt tror att jag är gravid. Min mamma har trott det, Davves dagiskompis, min nålfobi-terapeuft och nu senast en mamma på dagis. Man blir aldrig tillräckligt normal för att obemärkt smälta in va? Tydligen inte.. Fast att tro att jag snart ska föda är väl ändå till att överdriva…? Jag skrattade iaf inom mig efteråt – tänk så jävla pinsam hon måste känt sig nr jag svarade ”nej, inte direkt…”. Jag har inte sett henne sedan dess…. (7 dagar sedan)

Mitt magmått ligger nu på 92. Jag har sedan jag mätte 102/104 cm helt slutat med choklad. Dricker jag ED så är den sockerfri och jag tar minst en kvarts promenad per dag. Det är lite, jag vet… Men det är svårt med motivationen. Jag hade hellre hängt på gymmet istället och gått en mil på löpbandet och svettats hårt. Jag ÄLSKAR att svettas på gymmet. Jag hatar klibbighet men på gymmet är det myspys. Men tiden räcker inte till för att gå dit. Inte just nu iaf. Kanske när denna termin är helt slut. Att gå ner 10 cm är dock inte illa. Även om folk fortfarande tror att jag väntar barn..

Jag vill göra musik igen. Och lyssna på musik.. Hoppas att känslan håller i sig. Jag har inte varit inspirerad på snart fyra år. Jag satte MVG på psykologin. Jag ska bara naila svenska C-uppsatsen och spanskan och sen vill jag skapa.

Imorgon: husvisning.

Nostalgi:

Psykologiterror

Jag mår bajs. Om fyra timmar är det muntlig psykologitenta. Jag har knappt sovit en blund och jag känner att jag mår så illa nu att jag skulle behöva kjäka. Jag är rädd att jag ska få en blackout eller att läraren inte ska formulera sina frågor tillräckligt konkret. Jag är inte tillräckligt bright för att förstå vaga formuleringar. Säger någon till mig: resonera kring andra världskriget så greppar inte min hjärna riktigt vad det är exakt jag ska göra. *magknip*

Ännu en husvisning på G. På lördag:

Gulligt, eller hur? Ska kika på det på lördag. Superbilligt: 650 000:-! But as always, there´s a catch… Huset har en friskrivningsklausul. Men det är värt en titt iaf.

Ångest

Jag har ångest. Ligger illa till med spanskan. Hjärtklappning och kallsvettig delux. Försöker meditera bort det men det går inte att släppa klumpen i bröstkorgen.

Ännu ett hus på g. Första huset vi hittat på Österlen som är billigt och inte ligger ända bort mot kusten (blir för långt för J att pendla då). Ligger i Lövestad. Ska kika på det på söndag. Bild:

Jag är osäker på vad jag tycker om Lövestad… Jag vet vad jag känner inför Ludvigsborg, men det ser ut att skita sig pga av att det kan bli en hög kostnad att fixa kommunalt v/a. Men vi ska ändå titta på det. Ludvigsborg har en fantastisk skola. Naturen är fantastiskt, huset är fint, luften är ren och det är nära till Ringsjön och annat bad. Lövestad däremot har jag lite förutfattade meningar om.. Och det ger en halvtimmes mer pendling per dag än till Ludvigsborg. Ludvigsborg är altså det vita hustet med skogstomt i inlägget nedan. Någon som varit i Lövestad och har nått positivt att säga?

Joppe och Davve var på hemköp häromdagen.. Darwin tittar och pekar på en farbror som står bredvid dem och säger: Han är sur! Han är jättesur och arg!

Hehe.. Han är go. Lite genant för Joppe som inte visste riktigt vad han skulle säga..

Brrrrr… dags för spanskan igen.

Ludvigsborg nästa…?

Ja då var det dags för ännu en husvisning. Ska kika på ett hus i Ludvigsborg på söndag. Som alltid så finns det något negativt med husen vi kärar ner oss i. Denna gången är det avloppet. Det är inte kommunalt. När kommunen väl ska installera kommunalt vatten/avlopp så blir det dyrt. Det kan kosta allt mellan 35 000 – 400 000 kr. Men vi får väl reda på mer på söndag. Ludvigsborg är rena rama idyllen. Jag önskar så…. Jag vågar knappt hoppas. Tomten är på 5000 m2. Fint med plats för frukträdsodling, olivträd och vinrankor. Förskolan håller till mycket utomhus eftersom det ligger i skogen/vid sjöar. Min bullerbydröm kan bli verklighet där. Vi får se. Någon kan bjuda över också. Eller så tycker vi att huset är bajs när vi väl kommer in. Jag måste sluta drömma nu… Varje gång man mister ett hus blir man så frustrerad. Men det KAN bli vår tur nu. Någon gång måste det bli vår tur.

Bilder på de två senaste husen:

Funkishus med helt fantastisk trädgård… Nåja. Jag har kommit över det

Svenssonvillan som jag från början avskydde men blev förälskad i efter att ha varit där. Den var dock genomrutten och det luktade gammal människa/skog där inne……

Nästa visning (på söndag):

Jag skulle föredra spröjsade fönster och eternittak, men sånt kan man ju fixa efterhand.. Jag hoppas verkligen på detta huset. Det är inte helt perfekt, men det har potential. Längtar såååå till söndag!

I´m gunna eat ya mutha´!

Funny:

Darwin har precis vaknat, tittar yrvaket på mig och säger: Jag ska äta din mamma…. Jag ska äta din mamma….  Vilka idéer va? Vet inte vad han menade men det var sött!

I torsdags var jag, Joppe och Darwins mormor + Darwin själv på öppet hus på hans förskola. Det var verkligen jättekul. Jag önskar att jag kunde följa med till dagis (märk inte ord, jag VET att det inte heter så numera, men det går snabbare att skriva) minst en gång i veckan.

På lördagen var Petra och jag och tittade på Paranormal Activity på Filmstaden. Very nice! Slutet var ju lite annorlunda på bio. Den version jag sett innan var annorlunda. Tycker faktiskt att man bör se båda om man gillar rysare.

Vi skulle egentligen åka till Hörby/Veberöd för att titta på hus i söndags men vi har skjutit på det till nästa helg.

Idag ska jag börja på min svenska c-uppsatts. Jag funderar på att skriva om den ideomotoriska effekten (omedvetna subtila rörelser). Men jag är liiite tveksam. Det finns inte många källor att tillgå. Vi får se. Jag lär iaf behöva en del test-subjects, så hör av er om ni är sugna. Experimenten går ut på att få olika kroppsdelar att röra på sig utan försökspersonens egen medvetna vilja. Jag vill förstå det här bättre nämligen. Men först måste jag undersöka om tillräckligt med material finns att tillgå på biblioteket.

*KÄRLEK*

Sååå retligt!

Kom precis hem från gastroskopin och… jag fixade inte det! De körde ner slangen och när de hade kommit ner till magsäcken slet jag helt reflexmässigt ut den ur min kropp. Blev lite förvånad över att jag gjorde så faktiskt. Jag var säker på att jag skulle klara det men inte…

Allt var väldigt kallt och mekaniskt. Inga lugnande ord. Joppe fick inte följa med in. Varför vet jag inte. Jag fick svälja minifom för att lugna magen, fick bedövningssprej i svalget – helt verkningslöst – och sen fick jag inta position, som Di Leva hade sagt. Och så körde läkaren ner trädgårdsslangen. Obeskrivligt obehagligt! Som att bli våldtagen med en batong i halsen. Jag försökte stå ut, men jag slet helt otippat ut den igen. Trodde att jag skulle få en ny chans men icke! Läkaren sa med en monoton robotliknande röst: Det går inte. Vi bokar en ny tid och ger dig narkos. Det här är vanligt. Jag tänkte: usch, ingen andra chans? Ska jag behöva komma hit IGEN? Kan ni inte klappa mig i håret och säga att allting ska bli bra som om jag vore 3 år…? Det hade kanske hjälpt…?

Ja så var det med det. Så jag fick en ny tid den 21:a dec och då kommer jag att sövas – förhoppningsvis väldigt väldigt djuuuuupt…

Blääääh…

Något söker mig. Jag vet inte om det är på grund av alla skräckberättelser jag läst om gastroskopi eller om det är att pluggandet går dåligt som är boven men i vilket fall som helst så stör det mig. Jag sitter bara och läser samma mening och stycke om och om igen i psykologiboken (lärobok). Jag känner att jag vill fly, helst rakt ut genom min bröstkorg där obehagskänslan sitter. Jag tror att det är pluggandet som spökar… Hade jag inte haft CSN hängande i hasorna så hade jag kunnat chilla ner lite, men jag måste ju klara av mina ämnen inom en viss tid annars blir det inget CSN nästa termin. Jag vet inte varför det går så dåligt just nu, men det är troligtvis mörkret? Jag vet inte. Men en del av min hjärna sover nu. Mitt medvetande glider liksom iväg så fort jag försöker fokusera. Jag hamnar i nåt slags meditativt/dröm-tillstånd, blir sömnig och…. Ja, nu kom det igen… Jag ”försvinner” helt enkelt. Jag försökte förklara det här för Joppe med hjälp av en bild en gång. Den raka linjen är det jag ska fokusera på. Den kurvade linjen är hur min fokus fungerar när jag försöker koncentrera mig. Jag flyter liksom långsamt fram och tillbaka som i vågor:

Skratta gärna åt min fula bild, det bjuder jag på. Gjorde den i Paint precis på 5 sekunder. Det jag vill visa med den är hur jag upplever mitt medvetande vid vissa specifika tillfällen. Ibland är det lättare att ge en förklaring i bild än med ord.

Önska mig lycka till imorrn. Jag är nog liiiite nervös. Så tänk goda tankar om mig 09:00!

KÄRLEK!

 

 

 

I´m not ashamed

Idag är det saffransgifflar och lussebullar till frukost. Och jag skäms inte ens. Är inte det konstigt? Ni som liksom jag är runda om magen, får ni dåligt samvete efter att ha frossat? Det får aldrig jag. Jag njuter av varenda sekund. Just innan jag ska köpa snasket känner jag mig misslyckad som ännu en dag inte kunnat stå emot, men när jag väl glufsar i mig gifflar, bullar, whatever, så känns det bra. Och det känns bra efteråt också! Kanske är det därför min mage bara växer och växer… Häromdan frågade Vicki (en beundrarinna till Darwin på dagis) om jag hade en bebis i magen hahaha. Jag tyckte att det var så sött!

Apropå beundrarinnor på dagis… I fredags när jag skulle hämta Davve kom en hord av små minimänniskor av kvinnligt kön och kastade sig över honom. Det var tjejjerna på dagis! De kramade honom, pussade honom… Jag fick stå och vänta i två minuter innan jag till sist fick dra honom ur armarna på dem. Den var rena rama pusskalaset! Själv stod han och såg lätt förskräckt ut haha. Det var väldigt gulligt. Men jag förstår dem. Vem hade inte velat pussa och krama en sån liten pudding!? Han är glad, en entertainer, busig och mallig över det, nyfiken och samtidigt är han blyg vilket får tjejjerna att uppfatta honom som svårfångad och otillgänglig = vikken kille! Men gissa vem hans största fan är…

I övermorgon gäller det: gastroskopi. Jag tänkte börja öva med en trädgårdsslang här hemma men kom på att vi inte har någon. Det ordnar sig. Jag ska kolla lite på nätet. Kanske kan hitta lite tips och tricks (förutom det självklara alla nämner: slappna av).

Adios for now!

En inre strid…

Idag är det mulet. Jag är less på att leta hus. Jag vet att det kan ta tid och att man ska hålla huvudet kallt, men det är inte det som är problemet. Jag är inte praktisk, jag har en inre bild av hur jag vill att saker och ting ska vara, jag har en inre bild av hur jag skulle vilja bo. Men den bilden stämmer inte överrens med verkligheten här i västra Skåne. Den bilden stämmer däremot väldigt bra ihop med norra Skåne och med östra Skåne. Och där stämmer den väldigt väl ihop med vår plånbok. Fast då uppstår ett annat problem: pendlandet till jobbet. Visst, man kan byta jobb, men då uppstår problem nummer två: det finns inga jobb. Det är så frustrerande.

Jag funderar ofta över varför jag inte kan nöja mig med ett litet praktiskt gammalt tegelhus på 65 kvadrat i Skurup med en liten trädgård på 100 kvadrat (som exempel). Det finns en inre röst hos mig (det är föräldrarösten som följer normen och är vuxen och anpassningsbar) som säger: väx upp, kompromissa – det måste ju alla göra!). Jag avskyr den rösten. Jag vet innerst inne att den rösten egentligen inte tillhör mig. Och det har den aldrig gjort. Jag vet att det omöjliga kan bli möjligt och att ouppnåeliga hinder kan rivas – jag har gjort det – på många plan. Det är den andra rösten, den jag försöker förtränga och få tyst på, som kommer från mitt riktiga jag.

Om jag skulle följa mitt hjärta skulle jag inte sluta drömma om det där drömhuset jag haft i mitt huvud sedan jag var barn. Men så kommer jag på mig själv att fantisera om mitt gula lilla trähus med vita knutar, spegeldörrar och spröjsade fönster och jag blir så arg på mig själv. Jag blir så frustrerad över att jag inte kan lära mig att uppskatta det faktum att en ful gammal villa med platt tak och gult tegel från 50-talet faktiskt ger tak över huvudet! Hur kan man inte vara lycklig över det!? Hur kan man vara så otacksam när så många människor inte ens har någon toalett att gå på? Jag skäms.

Men så slutar det alltid med frågeställningen ”ska vi hålla oss till att vara nöjda/ med vissa saker livet bara för att vi trots allt kan skatta oss lyckliga jämfört med andra, eller har vi rätt att önska oss något annorlunda/mer?”. Jag kanske inte formulerat mig helt rätt nu, men ungefär så går mina tankegångar.  Ett hus här i väst går ändå på iaf 2 mille. Och det är oftast hus utan SOUL. Men så tar man en titt i norr/öst och där hittar jag genast flera fantastiska villor för bara 500 000.  Det är helt tokigt. Men förståeligt. Jobben finns ju här. Inte där. Frågan är då: 2 mille är mycket pengar. Ska man verkligen offra så mycket för något man inte kommer att gilla? Man ska ju trots allt spendera resten av sina dagar där…

Jag behövde bara skriva av mig. De här tankarna har lett till så mycket frustration hos mig. Jag har ju bara ett liv och jag är väldigt medveten om vilka val jag gör i livet. Men i det här fallet känns det som att jag inte har något val. Nåja. Jag måste försöka sluta tänka så mycket. Jag tänker för mycket och agerar för lite – som vanligt. Jag ligger 6 veckor back i skolan. Slå det. Det beror på husletandet. Jag har helt enkelt varit upptagen med annat – med att tänka. *skrattar åt mig själv* Jag har dock fått MVG på alla mina uppdrag och uppgifter. Jag vet inte hur det gått till men glad är jag.

102 centimeter tragik.

Igår var det bio. 2012. Härligt mycket destruktion. Väldigt tunn story. Men jag gillade den. Jag älskar ju förödelse och undergång. Jag måste medge att jag var nära att fälla en tår av lycka/sentimentalitet när publiken började applådera och vissla högt efter filmens sista scen. Jag vet inte om de applåderade för att filmen äntligen var slut eller för att filmen var bra, men de applåderade förmodligen av samma anledning som jag: jordens undergång är vacker!

I förrgår låg mitt midjemått på 102 cm. 102 cm!!! Jag blev chockad. Jag har fått tömma 70 % av min garderob. Jag har inga kjolar som passar och de enda byxor som passar mig nu är träningsbyxorna jag brukar ha på gymmet. Jag går inte runt och känner mig tjock direkt, men jag blir såklart lite orolig för min hälsa… Och det är väldigt dyrt att behöva köpa en helt ny garderob två gånger om året. Jag vet vad som måste göras men jag misslyckas varje gång jag försöker – snasket måste bort. Jag måste bli mer medveten och aktiv när det gäller min fettomage. Vikten skiter jag i. Jag vet inte vad jag väger faktiskt. Men magen måste bort, inte för att den är ful utan för att det börjar bli dyrt som sagt. Och hälsan. Jag återkommer med resultat….

Jag har fått tid till gastroskopi den 25:e november (blev lite sugen på att skriva gastronomi nu bara för att verka dum ). Gick fort ju! Läkaren sa att det kunde ta 3 månader. Men det tog bara 2 veckor. Jag hoppades på att få göra ultraljudet först. Jag hoppades att de då skulle hitta nåt där och att jag skulle slippa gastron. Men så blir det inte. Men va fan.. Jag har fött barn, jag har övervunnit min nålfobi… Det kan ju inte vara värre än så… eller hur?

Davve har börjat benämna sig själv som ”jag”. Häftigt! I somras började han benämna sig själv som Dwayne (Darwin), sedan blev det Bowin, sedan Dawin och nu är det ”Jag”. Ett tag pendlade han mellan ”du” och ”jag”, men med lite vägledning så har han nu börjat förstå att det ska vara ”jag är hungrig” och inte ”du är hungrig”. Strålande!

Kärlek!